Dag 110

Ingen man med tidningen idag, blev riktigt orolig faktiskt! Har det hänt honom något? Nåja, cyklisterna var där i alla fall. Det blev som vanligt en lugn förmiddag med en alldeles för god (och söt) kaka till lunch. Sticky date pudding, det är grejer det! Slängde även ihop en focaccia sådär bara för att jag inte hade något annat att göra. Lyckades även få i ordning mitt rum, med andra ord få upp de fotona det har tagit mig 110 dagar att få upp. Bättre sent än aldrig.

Åt ännu mer innan det var dags att göra stan osäker. Eller vi gick ner till Newport och klättrade lite på lekplatsen. Lillemannen har börjat klättra på saker men han är fortfarande som en katt i ett träd. Han kan klättra upp för saker (och gör det gärna) men ner klarar han inte av. Det resulterar i att han står uppe i tornet och gråter för att han inte kommer ner. Han gråter ännu mer när jag vägrar att bära ner honom utan måste försöka klättra ner för egen maskin. Tufft liv han lever.

Eftermiddagen gick även den och spenderade lite tid vid pianot när Adam hade kommit hem. Spenderar nog alldeles för mycket tid där enligt mina huskamrater medan jag själv tycker att jag spenderar för lite tid. Det må vara ett riktigt ostämt piano men det är ändå kul att spela. Eller rogivande och avkopplande kanske är bättre ord för det. Okej, det är lite irriterande med då f-tangenten inte fungerar. Jag kan berätta att man använder f:et ganska ofta...

Satt med datorn framför tvn ikväll och fick sällskap av Adam med sin mobil. Vi började på Big Brother men mitt i allt stängdes det av och trav & greyhoundsracing sattes på. Det gjorde väl inte mig så mycket men plötsligt blev det roligt då Adam var väldigt inne i det. Det visade sig att han satt och spelade på hästarna & hundarna i mobilen. Mellan hejaropen fick han även ur sig "Ahh... Don't tell Christine..." Mohahaha vilka hemligheter jag sitter på! Eller inte...

Dag 109

Kände att jag var en del av det hurtiga kvarteret idag. Tjugo i sju när jag gav mig ut på promenad träffade jag på Adam i löparkläder som var påväg ut på en löptur. Efter fem minuters promenad mötte jag även den stencoola grannen med rosa hår. Japp, hurtiga husen här!

Det kändes lite illa när byggarbetarna som har jobbat på ett och samma hus sen jag började gå denna rundan hälsade igenkännande. Kanske dags att byta runda? Träffade även på mannen med tidningen så allt kändes som vanligt igen.

Det blev en seg start på dagen med en seg au pair, seg lilleman och segt väder. Det bestämde sig för att regna. Nej, nu skiner solen. Nej nu regnar det. Sol. Regn. Sol. Regn. Regn. Regn. Regn. Ungefär så var det. Tycker inte om vädret. Blöööööö på vädret.

Efter lite lunchbråk hade vädret ändå vänt och blivit hyfsat så med lillemannen i vagnen styrde vi ner mot Williamstown. Där släppte jag lillemannen lös så han sprang och jagade fåglar, fiskmåsar var en favorit. Han var riktigt glad så det blev massa omkringspringande, klättrande, skratt och kramar. Det var en härlig eftermiddag det!

Nästan hemma köpte jag med en cappuccino (ja pappa, uppvärmd mjölk med lite, lite kaffe) och en babyccino från Chase, det nyaste caféet i Spotswood. Det öppnade bara en eller två dagar efter jag kom hit så hyfsat nytt ändå. Jag har inte varit inne där innan men det var riktigt trevligt där. Enda stället i omgivningarna (som jag vet om) där de bjuder på babyccinon. Det pågår uppenbarligen en debatt om varför man ska behöva betala för lite skummad mjölk som babyccino är. Nåja, de var trevliga där i alla fall och det var en god cap. Det jag ville komma till när jag började att skriva detta stycke var att köra hem med en cappuccino och en babyccino ståendes i fickan under vagnen. Trodde seriöst under de 200 metrarna hem att jag skulle få torka upp spilld cappuccino. För varje skarv i gångvägen (som är ungefär varje 1,5 meter) blev jag mer och mer säker på att muggarna skulle tippa. Men jag klarade mig, woho!

Resten av kvällen gick ganska snabbt utan några större händelser. Eller ja, jag såg Grey's anatomy-avsnittet där Mark Sloan dör (spoiler alert för er som inte har sett säsong 9, men har ni inte gjort det så får ni skylla er själva). Det avsnitten är nog en av de större händelserna. Gud så sorgligt det är. Har nog sett det tre gånger nu och jag gråter fortfarande...

Utmärkt knuffhjälp!

Dag 108

Då någon inte hade kommit i säng förrän för sent lyckades jag för en gångs skull sova länge. Så länge så efter promenaden kunde jag kombinera frukosten med lunchen. Då jag inte hade åkt in till Melbourne igår fick det bli idag. Testade otaligt många fascinators (gav upp hatt efter att ha testat en och insett att de aldrig skulle gå på mitt tjockskalliga huvud) innan jag bestämde mig för en. Har ingen aning om den ser bra ut då jag trodde jag skulle dö av skratt varenda gång jag satte på mig en. Jag i huvudbonad, det är ett skämt utan dess like!

Traskade vidare mot DFO (ett riktigt stort outlet) men fastnade lite i Sunday market där hantverkare ställer ut och säljer sina saker. Fastnade också för att lyssna på en gatumusikant. Jag brukar inte vara den som stannar för att lyssna även fast jag älskar det men denna gången kunde jag verkligen inte gå förbi. Det var någonting i hans röst som var riktigt speciellt och fångade mig. Så efter ett par låtar blev han lite rikare och jag gick lite lyckligare därifrån.

Då jag hade fått presentkort av min fina syster på Lorna Jane gick jag inom där för att leta efter ett träningslinne. Testade ungefär hela deras sortiment men hittade inget riktigt bra. Fortsatte mitt letande efter träningslinne i ungefär alla sportaffärer och hittade tillslut ett. Det är antagligen inte något jättebra men det duger för nu. Träningslinne + hel bikini för $20 (130 kr), vem kan motstå det även fast man inte behöver en bikini?

Hade blivit tillfrågad om jag kunde passa lillemannen medan Adam och Christine gick ut och åt och gick på bio. Visst tänkte jag, hade ändå inga andra planer så. Vid sextiden skulle de åka hade jag fått reda på, vid halv niotiden åkte de. Det betydde att jag egentligen bara behövde sitta och lyssna så han inte började gråta då han redan hade somnat.

Har varit med om tuffare jobb då det enda jag gjorde var åt en massa, tittade på några gamla avsnitt NCIS som gick på TV och såg halva andra åket av herrarnas storslalom som gick på Eurosport. Lyckades få med mig Adam att se de sista åkarna innan det blev sova sängen.

Aftonbladet har mycket att rapportera om idag...

Dag 107

Igår fick jag mig en trevlig överraskning, jag fick reda på att jag hade blivit bokat på pedikyr. Det har nämligen öppnat ett nytt ställe här i Spotswood som har sådana saker som pedikyr, manikyr, vaxning och så vidare, en skönhetssalong med andra ord. Fick reda på igår att Christine och Adam hade bokat in mig där för en pedikyr.

Fick vänta lite när jag kom dit men vad gjorde det? Det var ganska skönt att bara sitta där och njuta av lugnet. Stolen jag hamnade i visade sig vara en riktigt stor och skön massagefåtölj. Mina fötter fick hoppa ner i ett varmt och skönt bad innan det kom en trevlig anställd och gav sig på fötterna. Jag ska erkänna att jag tyckte riktigt synd om henne då mina fötter såg hemska ut.

Under den närmsta timmen njöt jag bara av att någon pysslade om mina fötter medan jag satt och läste en tidning. Det var riktig avkoppling det! Även fast det var en hel del folk där kändes det aldrig stressigt. Det lär hända att jag går tillbaka dit för att koppla av, det lär även hända inom en snar framtid.

Väl hemma igen möttes jag av Scott som hade kommit för att de skulle gå och äta lunch på puben. Jag blev erbjuden att följa med men tackade nej då jag hade planer på att åka in till Melbourne för att äta lunch och hitta en hatt till Melbourne cup. Gjorde mig i ordning och såg att jag inte skulle hinna till tåget i tid. Gjorde misstaget att gå och sätta mig i soffan för att vänta in nästa tåg. Behöver jag ens säga att jag inte kom iväg till tåget? Fastnade i soffan framför tvn, nerbäddad under täcket.

Fick sällskap av Christine när de kom hem. Vi tittade lite på tv innan det slutade med att både hon och jag somnade. Vaknade av att Adam stod i dörren och bara skrattade åt oss. Det borde sett ganska roligt ut då jag låg och bredde ut mig i soffan under mitt enorma täcke medan Christine låg på golvet och sov i lillemannens lilla soffa (det var hon som valde att ligga där, jag hade inte knuffat ner henne).

Försökte titta på den alpina världscuppremiären men det gick inget vidare då internetet inte ville samarbeta. Lite kunde jag i alla fall se och det var riktigt härligt att höra Stickan och Fagge igen! Kan inte vänta tills Vinterstudion börjar om mindre än en månad!

Mockacupcake, lakritscupcake & rabarbercupcake

Dag 106

Det blev en lugn dag utan något särskilt på agendan. Kände att jag behövde det (det är i alla fall en bortförklaring till att jag inte gjorde något vettigt). Det var inte förrän på eftermiddagen som det hände något då jag började på att göra köttbullar. Jag har fått höra nu i tre månader att Adams kusin (som förövrigt bor i Sverige) gör de bästa köttbullarna någonsin och att den förra au pairen gjorde underbara köttbullar.

Det gjordes köttbullar på ett kilo köttfärs så det blev en del rullande. Rullandet är ändå roligt, värre var det att steka. Det tog en halv evighet och de verkade aldrig bli klara. Nåja, de blev tillslut klara och trots avsaknaden av lingonsylt fick jag 10/10 poäng. Woho! Fick även utmärkelsen "bäst av au pairerna". Än en gång, woho!

Kvällen gick åt att boka resten av resan vid jul. Jag hade tänkt att ta Fraser Island och sedan åka ner till Yamba men det sket sig då det inte fanns ledigt boende i Yamba. Aningens surt men det ska väl funka ändå. Så istället blir rutten Rainbow Beach - Fraser Island - Tin Can Bay - Mooloolaba. Japp, det heter Mooloolaba, det var inte jag som slant på o-knappen. Älskar verkligen det namnet!

Funderade om jag ville vara Captain eller Honourable på flygresan från Brisbane...

Dag 105

Mannen med tidningen - check! Damen på väg till tåget - check! Lillemannen och jag hade en lugn förmiddag innan han somnade för att ligga däckad i tre timmar. Under den tiden hann jag boka lite på resan, inse att jag måste planera om då det inte fanns något ledigt boende, hitta ett annat ställe att åka till, planera om antalet dagar, skicka lite mejl för att sedan för tillfället ge upp. Just nu har jag en flygbiljett till Brisbane, bussbiljett till Rainbow Beach, ett boende där och en 3-dagarstur. Så japp, just nu sitter jag fast i Rainbow Beach.

Eftermiddagen spenderade vi utomhus även fast det inte var särskilt varmt. Det var svinigt kallt faktiskt. Okej inte så kallt som i morse eller som inomhus men ändå. Vaknade och det var 13 grader imorse, gick ut och där var det 7 grader. Trodde Australien skulle vara varmt...

Om 66 dagar ses vi Fraser Island!

Dag 104

Vaknade alldeles för tidigt med tanke på när jag gick och la mig. Min älskade onsdagsmorgonsrutin följdes även idag med Svenska Hollywoodfruar som visades i sängen. Var ute och gick för att sega mig in i duschen. Vid detta laget var jag hungrig, trött och tjurig så när skittåget inte gick utan jag fick vänta 18 minuter istället för åtta så var jag inte glad. När jag inte heller hittade något bra café som passade mina krav i Yarraville blev jag ännu surare. Hade nästan gett upp mitt caféletande men på något sätt sprang jag över ett café som jag klampade in i, Café by day hette det.

Det visade sig vara ett riktigt bra val. Det var träigt, mysigt och lugnt, precis det jag hade letat efter. Dessutom hade jag problem att välja på menyn, det är ännu ett tecken på ett bra café! Lyckades tillslut bestämma mig och för en gångs skull valde jag nog rätt. Kycklingwrap med avokado och yoghurt. Lagom stark, lagom mild, lagom gojsig. Den var riktigt god! Var tvungen att skölja ner den med en kaffe och en bärmuffins...

Tåg tåget in till Melbourne där jag mötte Simon. Vi hade egentligen planerat att upp i ett sky tower men då det regnade och var dimmigt kände vi att det skulle vara meningslöst. Istället styrde vi planlöst stegen mot kaffe. Vi snubblade in på ett Starbucks och satt där och njöt av värmen. Ägnade eftermiddagen till att dricka kaffe, prata, äta frozen yoghurt, titta på ställen att resa till, ströva omkring och prata lite till. Hade med andra en riktigt bra eftermiddag!

Lyckades komma hem precis till middagen så jag fick i mig lite sådan. Ännu ett avsnitt av Big Brother, några Grey's och jag var redo för att sova!

Dag 103

Idag blev det åter till verkligheten och började dagen med promenad. Tyvärr var det ingen man med tidningen men däremot mina cyklister, den manliga joggaren som alltid hälsar och kvinnan som är på väg till tåget. Lillemannen sov när Adam gick så idag blev det även att ge honom frukost för min del.

Jag hann sätta igång ett bröd innan vi gick till lekplatsen och sprang runt som galningar. Väl hemma så hann det blev lunch innan han somnade igen. Det var en regnig dag så då behövdes det glass och choklad tyckte jag.

Har gett upp det där om att leva ett nyttigt liv, har istället börjat mitt sociala liv. Haha, jag social. Det måste vara världens största skämt. Drev omkring lite i huset innan jag tog tåget ner till Williamstown där Miri hämtade upp mig. Vi brummade (i en Volvo) och köpte en melon (viktigt att veta) innan vi åkte till Sarah i Altona North. Hon bor i ett öppet och modernt hus med högt i tak. Skrattade lite för mig själv när jag kom på att de var tvungna att ha högt i tak för pappan är basketspelare i Melbourne Tigers. Så bra är min humor...

Efter en runda med uteslutningsmetoden (alla filmer som var dubbade på tyska uteslöt jag direkt) så kom vi fram till Mr Nobody. Den var en sådan film som man var tvungen att tänka en hel del på för att förstå men jag gillade den ändå. Med tanke på att en av mina favoritfilmer är Bilar så vet ni vilken nivå jag ligger på. Är även stolt att jag klarade hela filmen utan att somna /även fast det var nära ett par gånger). Och då är det värt att nämna att filmen var 2:45 lång!

Fick skjuts till stationen när filmen var slut men lyckades missa tåget med två minuter. Strövade omkring lite på 7/11 (hur mycket man nu kan ströva omkring på en mack). Väl på stationen stod jag och beundrade en trädpossum som satt och åt äpple på soptunnan. Det är min första possum sen jag kom hit så jag är glad att jag fick se en!

Åkte en station och var sedan tvungen att byta tåg. Nästa tåg var försenat så jag valde mellan att vänta i tio minuter på nästa tåg eller gå de 15 minuterna som det var hem. Gjorde som possumen och valde det nyttiga alternativet, jag gick hem. Kompenserade det nyttiga när jag kom hem genom att äta massa mackor. Mm... Så smaskigt! Dock höll jag på att inte komma hem i ett stycke. Jag höll på att få en flying fox i huvudet...

Japp, jag har packat upp min väska...

Dag 102

Blev ingen promenad till följd av en alldeles för sen sänggång men likväl så vaknade jag vid sju. Hatar min inbyggda klocka. Det var dock inte bara jag som var riktigt trött, lillkillen drog till med århundradets tupplur. Den var på 6,5 timmar. Slå det om ni kan!
Dessa 6,5 timmar (av min 10 timmar långa arbetsdag) ägnade jag åt att äta, leta efter jobb, äta, läsa om veterinärsutbildning, äta, leta efter veterinärer i Blekinge och äta lite till.

Mötte Christine vid tåget när hon kom hem så det var en lycklig William som fick se lite tåg. Han blir så upphetsad varenda gång han hör ett tåg vilket händer ganska ofta då jag hör varenda tåg som passerar Spotswood.

Pratade allvarligt prat under middagen. Diagnosen som deprimerad enstöring sitter fortfarande kvar. Yeej! Kvällen avslutades dock med det bästa Big Brother någonsin. Jisses vad jag skrattade åt det!

Dagens överraskning, min fina (?) orm hängde på väggen när jag kom upp.

Dag 101

Vaknade mitt i natten då Emily kom hem från partajet i huset tvärs över vägen. Lyckades somna om igen och vaknade än en gång av lillemannen som höll levande. Ännu en frukost med nutellamackor. Gud så gott det är!

När alla hade kommit upp vid sådär halv sju gav jag, Christine och lillemannen ut på äventyr. Eller kanske inte äventyr, vi gick de två kilometrarna till stranden. Det var en riktigt skön promenad ner. Shorts, linne och jag var varm i det. Det var härligt det! Värt att påminna var att detta var vid sju på morgonen.

Nere på stranden var den underbart. Stranden var inte kritvit men den var riktigt lång. Trots att det var hyfsat tidigt var vi inte ensamma där. Det var ett gäng på kanske 25-30 barn som höll på med karate, några som gick en promenad och så var det min framtid. Japp, jag såg min framtid sittandes där. Det var en man (okej, jag kanske inte ska bli man i framtiden men ändå) som satt under ett solskydd som han hade spänt upp från sin jeep. Där satt han i lugn ro och läste en tidning och drack kaffe med en utsikt som slår det mesta.

Vi badade aldrig utan det var bara fötterna som fick sig ett dopp. Eller vaderna och halva mina shorts fick också sig en stänkare. Det var oväntat varmt i vattnet, sådär lagom för att svalka sig men inte frysa.

Tillbaka i huset pågick packningen för fullt. Jag flydde lite från det så min väska redan var packad. Tog en dusch (efter att ha väntat på varmvatten i fem minuter (seriöst ingen överdrift där, det tog evigheter)) och beundrade utsikten från duschen. Vi packade efter mycket om och men ut oss i bilarna för att åka ner till stranden. 

Nere på stranden var det lika fint som ett par timmar innan. Denna gången hade dock karatebarnen bytts ut mot tre hästar som kom lunkandes. Mannen med bilen var fortfarande kvar och njöt av livet. Bilresan in blev ganska lång och seg där jag satt inklämd bredvid lillemannens barnstol. Det var rena partybilen jag hamnade i. Karen hade århundradets baksmälla, Gilchris var trött och koncentrerade sig på att köra, Christine var trött, stressad och sur, jag var trött och lillemannen gnällig. Party!

Vi strövade omkring lite på DFO innan vi gav oss bort till flygplatsen där vi mötte upp andra bilen och checkade in. Efter att få höra x antal pikar om att min väska var stor och tung (vilket den var men är man proffs på att packa så är man) och aldrig skulle gå igenom säkerhetskontrollen som 10 kg handbagage stod vi plötsligt innanför kontrollen, med min väska som hade gått igenom utan problem. Ha! Det var det jag visste!

Hamnade i en riktigt seg kö till att köpa en macka, de ska inte ha något pris för snabb service där inte. Torr var macka också. Stressade ombord på flygplanet efter att någon hade bestämt sig för att uträtta sina behov precis innan vi skulle boarda planet. Bra timing där! Fick även höra här att vi inte skulle få plats med handbagaget i luckorna ovanför då jag hade så stort handbagage. Undra om allt bagage fick plats? Jajamensan. Det var det jag visste. 

Lillemannen grät denna gången hela resan och tiger air som vi flög med var inga höjdare. Nåja, vi kom tillbaka i alla fall. Väl framme mötte Adam oss efter att en timme tidigare kommit hem från Cairns och vi blev hämtade av Adams mamma. 

De lämnade av mig och åkte vidare till Coles för att handla. Vet i fåglarna om de åkte till Coles i Sydney och handlade för riktigt lång tid tog det. Så lång tid så jag själv hann gå och handla glass, äta upp den och skypea med mamsen. 

Dag 100

Vaknade säkert tio gånger innan jag vaknade ordentligt av en förbenad bush turkey (buskhöna) som kluckade (eller vad nu kalkoner gör) precis utanför mitt fönster. Eller fönster var väl att överdriva. Jag sov precis bredvid något som var i princip lite förstärkta persienner. Inte ett dugg ljudisolerade alltså. Något som inte heller var ljudisolerat var huset. Huset var väldigt långt och avlångt och även fast jag sov i ena änden kunde jag höra vad som pågick i andra änden på ovanvåningen.

Efter för många nutellamackor och en jordnötssmörmacka med banan (dör lite så gott det är) kom vi iväg. Nu bar det av till Eumunda market som inte låg så långt från där vi bodde. Det var roligt och gå runt och kollade på alla saker. Det var väl i princip som en vanlig marknad utan allt skit som är på vanliga marknader. Vi fastnade länge i ett stånd där hon hade chakra-halsband. Det var coolt och höra om vad alla färger betydde och hur de fungerade. Alla hade däremot sett fram emot slinkies, friterad potatis på pinne. Det var väl okej, inte mer än så.

Vi åkte vidare till ett annat resort där några vänner till Christine befann sig. Där kände jag mig mer överflödig än vanligt då jag kände typ ingen. Fick dock höra den mest romantiska och fina historien om hur Caroline och Gilchris möttes. Vi fick med oss Christines yngsta syster och hennes man med oss hem när jag, Emily, Karen, lillemannen och Christine åkte hem tidigare än de övriga.

Vi var påväg till poolen när jag skulle ta mina badkläder i tvättstugan och fick mig en överraskning. På fönstret, sådär en decimeter från mina badkläder satt en enorm spindel. Han var inte bara stor rent benmässig, han var även tjock. Det slutade med att någon fångade in spindeln i en burk och jag fick den stora äran att gå och släppa ut honom i skogen. Christine stod på altanen och ropade på mig att gå längre så han inte skulle springa tillbaka in i huset. Anledningen till att hon själv inte gjorde det var att hon befarade att spindeln skulle hoppa ur lådan och äta upp henne. Hursomhelst så överlevde jag denna naturupplevelse.

Vi gav oss än en gång mot poolen och vi fastnade som vanligt i bubbelpoolen. Det är ganska fint med en riktigt varm pool, solen som steker i ansiktet, kakaduor som flyger över huvudet (och är allmänt jobbiga), kängurur som hoppar utanför poolen och en kall öl. Efter att ha gissat vilka nationaliteter alla hade gav vi till slut upp och frågade dem. Tyckte vi att de var ett konstigt gäng måste de tyckt vi var ett väldigt konstigt gäng.

De fick nog aldrig någon koll på vems barn som var vem eller vem som var tillsammans med vem för barnen skickades omkring hela tiden. Jag hittade en ny kompis i Cooper (9-åringen) som var alldeles för smart och söt för sitt eget bästa. Ni kan ju bara tänka er själva en 9-åring med sådan där underbar ljus chokladfärgad hy, stora mörkbruna ögon och mörkbrunt krulligt hår. Så söt!

När vi kom hem stod jag och beundrade utsikten från duschen. Det var bara skog och ännu mera skog ända tills jag upptäckte att jag kunde se ett hus därifrån. Oj då. Men det var faktiskt oväntat trevligt med fönster ut från duschen. Bättre än spegeln på andra sidan...

Under middagslagningen som Christine stod för fick jag andas ett antal gånger. Hon lyckades byta mellan att passa William och laga mat tjugo gånger under den tiden maten lagades. Hon krävde nämligen ständig uppassningen efter att han hade trillat ner från ett trappsteg och fått en fin bula i pannan. Nåja, jag klarade av det utan några större utbrott.

Vi fick i oss mat och diskussionerna blev mer och mer högljudda. Emily och Karen gick över till festen som utbytesstudenterna hade i huset tvärs över vägen (de hade bjudit in oss som kompensation från att vi hade klagat att de hade varit högljudda kvällen innan). Jag stanande dock kvar och tittade på när de spelade spel samtidigt som jag tog hand om disken. Att spela ordspel på engelska mot de som har engelska som sitt modersmål, det är inte min grej det.

Spelandet slutade dock efter diverse agressionsutbrott och vi gick alla och la oss. Det var ju sent, det var efter tio. Karen kom hem och tog med sig två påsar chips in på rummet där hon, Emily och jag sov. Det visade sig att hon hade tagit med en påse till mig vilket vad det hon han säga innan hon somnade. Så det blev lite (alldeles för mycket) chips till lite Grey's innan jag somnade.

Dag 99

Vaknade av att lillemannen gallskrek två meter ifrån mig. Yeej, så jag älskar att starta min första dag på semestern! Det visade sig att jag inte var den enda som hade vaknat av honom, hela huset hade gjort det. Måste älska husen i Queensland, det finns verkligen inte en tillstymmelse till ljudisolering. Väggarna är som en tunn träskiva.

Efter lite liggande och dragande i min bäddsoffa blev det frukost medan jag tittade på barnen som lekte så fint. Christine åkte in till Brisbane för att ha lite sista minuten-shopping som max skulle ta en timme enligt henne. De kom hem fyra timmar senare...

Lillemannen somnade och alla andra barn antingen sov eller var iväg så det var bara jag, Karen och Gilchris hemma. De båda vilade de med så jag passade på att gå ut och mysa med vovven. När jag kom ut till honom var han helt galen i 20 sekunder innan han hade lugnat ner sig. Efter det låg han stilla som en överkörd groda. Har aldrig sett en hund ligga så stilla, så länge. Tänkte efter 40 minuters kliande gå in och se om jag behövde göra något. När jag hade stängt glasdörren efter mig och började gå mot trappan hörde jag något som skrapade mot rutan. Då var det min älskade Cruse som stod och skrapade med tassen mot rutan. Herregud vad jag smälte då. Det blev ytterligare 40 minuters kliande för honom bara för att han var så söt... Ja, jag är helt kär i vovven!

Med Gilchris, Emily, Cooper och Morgan i bilen brummade vi mot Noosa. Det var första gången sedan jag kom till Australien som jag åkte manuellväxlad bil, woho! Efter en tre minuter lång färjetur kom vi fram till den lilla ön vi bodde på. Vi välkomnades i land av en pelikan som stod några meter från kajen. Vi hittade efter lite runtletande huset som visade sig vara riktigt stort och modernt. Högt i tak, öppna ytor och allmänt riktigt modernt och stilrent. Vi hann väl inte mer än bära in väskorna förrän vi var på väg mot poolen. Den låg ungefär tre minuters gångväg från huset så det var helt okej.

I poolen var det fullt med ett annat gäng som senare visade sig vara utbytesstudenter i Brisbane som kom från England, Tyskland, Danmark och Norge. Det var en ganska varm pool men bäst var ändå bubbelpoolen som var riktigt varm. Bäst på badturen var ändå utsikten. Nedanför poolen fanns det några tennisbanor och ett stort öppet fält som gick över i skog. Utsikten var fin i sig men att ligga i poolen och se en känguru lugnt ströva omkring var riktigt häftigt. Pratade lite med en av studenterna innan vi gick hemåt.

Väl hemma i huset var det kaos. Går inte att förklara men alla kaosade och var uppe i varv hela tiden. Så det var kaos innan middagen, ännu mera kaos under middagen för att följas av lite lugn efter den. Åt inte så mycket middag så för mig blev det en nutellamacka och en nutella/jordnötssmörmacka till lite Grey's innan jag somnade i det rummet jag för tillfället hade och sov själv i.

Dag 98

Vaknade i god tid (sådär tio i sex) så jag han packa ner det sista. Stod istället och stressade ihjäl mig inombords när tiden gick och resten av huset inte blev klara. På något sätt hann vi ändå till flygplatsen och genom säkerhetskontrollen med fem minuter till godo. En minut till godo om man räknar in blöjbytet innanför säkerhetskontrollen.

Vi flög med Virgin Australia vilket jag var väldigt exalterad över då jag har en tanke om att en dag kommer ett vanligt Virgin-flygplan åka ut i rymden och göra lite loopar. Jag vet att det aldrig kommer hända men ändå. Man måste ju få drömma. Kan såhär efter flygturen säga att jag älskar Virgin. Deras säten var så mycket bättre än Jetstar som jag lovprisade innan. Att flyga inrikes med Virgin Australia, det var som att flyga utrikes med Thai (som jag verkligen gillar) rent sätesmässigt. Så sköna!

Säten var väl det enda som var bra med flygresan. Lillemannen grät i 50 minuter, sov i 40 minuter och grät sedan den resterande tiden. Kan då nämna att flygresan var ungefär två timmar. Efter många tårar kom vi fram och möttes av Caroline, Christines syster. Hon skjutsade sig själv till ett möte och lämnade över bilen till oss. Vi brummade hem till henne och möttes av resans bästa överraskning; en hund. Det var inte bara vilken hund som helst utan en American staffordsshire terrier. Nästan en sådan som min älskling Kobe. Inte riktigt, men nästan. 

Våra saker kom in och vi mötte de båda au pairerna Karen och Emily. Eller det är egentligen bara Emily som är au pair där. Karen är deras gamla au pair som inte har blivit färdig för att flytta ut utan bodde kvar där än. Karen var en 24-årig tjej från Irland som tack och lov inte alls hade mycket irländsk dialekt kvar. Värre var det med Emily som enligt henne själv var nästintill döv på ena örat. Detta gjorde så hon pratade lite otydligt och detta tillsammans med en bred dialekt från någonstans i England gjorde det väldigt svårt för mig att höra vad hon sa.

Efter lunchen gick vi ut på balkongen för att hälsa på voffen. Han hade blivit utslängd där för dåligt beteende. Stackaren! Tyckte vid detta laget att vi borde stängt ut lillemannen som redan nu hade irriterad mig ordentligt genom att vara odräglig, gnällig, nypandes, skrikandes, uppmärksamhetsberoende, bortskämd, vattenspillandes och ännu gnälligare än gnälligast.

Vi gick alla ner och satte oss på uteplatsen och blev anfallna av vovven. Cruse (eller Cruz, vet inte hur han stavas) som voffen hette var nog den galnaste hund jag har träffat. Han sprang seriöst och jagade sin egen svans samtidigt som han skällde på den. När han var klar med rycket för denna gången sprang han och var allmänt hyperaktiv i mitt knä. Medan jag satt på marken hade Cruse tassarna allt annat än på marken. Som vanligt när jag leker med hundar slutade det lite våldsammare än vad det gör med de flesta. Eller så är jag bara klantigare än de flesta andra. 

Hursomhelst kom jag ut ur leken med rivmärken på armarna en fin fläskläpp på underläppen. Jag vet fortfarande inte vem som bet vem. Troligast är att jag bet mig själv för mina tänder passade fint i tandavtrycket på läppen. Nåja, den svullnade upp fint med en gång och det roligaste var att ingen på hela resan nämnde eller frågade något om den. Han var inte lika upphetsad hela tiden, efter vår våldsamma hälsning låg han två minuter senare på ryggen i mitt knä och njöt av ett ordentligt kli. Fick då den chockade kommentaren "Oh, I have never seen him like that before...". 

Ägnade dagen åt att ligga i poolen och plaska med Emily, Karen, lille 10-månaders Fletcher och 3-åriga Morgan. Vi försökte få i William men det gick väl inget vidare då han gallskrek så fort han kom i. Badkruka... Familjen vi bodde hos bestod av Caroline (Christines syster), Gilchris (hennes man), barnen Cooper (6 år), Morgan (3 år), Fletcher (10 månader), au pairen Emily och före detta au pairen Karen.

Drev omkring och kände mig allmänt obekväm. På eftermiddagen när alla sov eller jobbade passade jag på att gå ut till Cruse och mysa för att få lite egentid (och djurtid). Han visste seriöst hur man uppskattar ett ordentligt kli. Han låg i säkert 40 minuter och bara blev kliad. 

 Åt en god wok med nudlar, kål och lamm innan det var sovdags för alla barn (tyvärr inte för mig). Passade än en gång att gå ut och samla lite kraft hos voffen. Efter ett tag kände jag var tvungen att gå in och vara lite social igen. Att se Cruse sitta där på andra sidan glasdörren och titta på en. Herregud vad det gjorde ont, trodde seriöst jag skulle börja gråta.

Kvällen bjöd på filmen "The Hangover Part III" vald av Gilchris. Det slutade med att Gilchris somnade efter en kvart medan jag klarade mig ända till efter ungefär mina vanliga 40 minuter. Somnade av och till under resten av filmen så fråga mig inte vad den handlade om, det har jag ingen aning om. Resten av filmtittarna tror jag faktiskt klarade sig utan att somna. Värt att nämna är att när alla gick på sitt håll efter filmen var klockan typ halv tio.

Jag sov med en vägg bestående av glasdörrar ut mot altanen så innan jag drog för gardinerna gick jag ut och mös med Cruse ett tag. Alldeles för länge om man ser på sömnen jag missade. Men det var helt klart värt det!