Those were the days of our lives

Tog en del kort och filmade en liten snutt i lördags. Jag filmade inte mer på grund av att min mobilkamera är världhistoriens sämsta. Här kommer i alla fall ett klipp, inte menat för att visa sången och musiken utan för att visa stämningen och publiken. Det var helt underbart!

I'd sit alone and watch your light, my only friend through teenage nights.

Peter Johansson. Min man. Han är underbar. Konserten var underbar, han är underbar. Nu har jag sett och hört allt jag behöver, nu kan jag dö lycklig!

Har inte varit med om ett sådant tryck innan en konsert någon gång. Stämningen var på topp och när han kom ut, wow! Den känslan går inte att beskriva. Sen när han började sjunga, wow igen. Den känslan var en av de häftigaste känslorna jag har upplevt.

Såg honom i Footloose för några år sedan men det var ingenting jämfört med detta. Att se honom stå där uppe på scen och sjunga låtar av en av de bästa grupperna i världen, queen, var något av det bästa man kan göra. Ja, det var nog det allra bästa man kan göra. Hans sätt och sjunga, hans röst, hans utstrålning, allt det är underbart!

När hela lokalen sjöng och svajade med i "we are the champions" var ett ögonblick som jag aldrig kommer att glömma. Den känslan av att alla tyckte om samma sak som jag, att alla älskade ögonblicket lika mycket som jag var underbart. En sådan stark låt som det är för mig kombinerat med en sådan stark stämning som fanns i luften resulterade i en stark känsla inom mig. Aldrig att jag kommer uppleva ett lika starkt ögonblick som detta!

Att man kan besitta den rösten, utseendet, utstrålningen och ändå vara så jordnära är fantastiskt. Det skojades och skrattades på scen och allt kändes väldigt lätt och enkelt. Konserten var som sagt helt underbar, jag kommer verkligen inte på något bättre ord för den. Det hela slutade också på ett ganska roligt sätt, det dröjde ett tag innan de kom upp till andra extranumret. Väl uppe på scen fick vi förklaringen med ett skratt "vi var utelåsta där ett tag..."

Jag lovar att Freddie Mercury satt och log uppe i sin himmel. Jag lovar också att han satt och sjöng med och var mäkta stolt över Peter Johansson. Att ha sjungit en låt över 1300 gånger och fortfarande kunna leverera den med sådan känsla och energi är något som få kan. Queen + Peter Johansson = en olsagbar kombination.

Hem kom jag med ett obetalbart minne av kvällen. Har också fått med mig en signerad skiva som kommer spelas väldigt mycket. Med mig hem har jag också en hög bilder men ändå den bästa saken; ett leende och ett ögonblick som jag kommer drömma om och tänka på väldigt ofta och länge.

Denna bilden är helt, åhh!

These are the days it never rains but it pours.

Kan ni fatta det? Jag kan inte det i alla fall. Det är bara 5 dagar kvar tills jag åker till Ronneby för att se Peter Johansson. Mannen med rösten, mannen med utseendet, mannen med utstrålningen. Längtar något fruktansvärt till det!

Who's to say where the wind will take you?

Distansveckan började idag med sovmorgon som följdes upp med kladdkaka! Borde dock nu börja plugga så jag får det gjort så jag kan ta det lugnt i slutet av veckan istället för att stressa ihjäl mig. Funderar på att göra historiauppgiften och sedan gosa ner mig i soffan och titta på en film. Ja, så får det bli!

Did I waste it? Not so much I couldn't taste it.

Tänker inte skriva ett megainlägg om hur jag har rest idag som jag brukar göra. Istället blir det för en gång skull lite bilder som får sammanfatta min dag!

bästa resesällskapet!

Pure love!

I can't live, with or without you

Han må vara till åren men vem hade inte velat vara med om detta? De är helt underbara! <3

There's a fire starting in my heart, reaching a fever pitch and its bringing me out the dark .

Är hungrig men orkar inte ut till köket, har inte packat klart, är trött och som grädde på moset känns det som jag har feber. Vilka problem jag har, jag vet! Imorgon blir det den vanliga fyradelsresan hem. Taxi, flyg, tåg och bil innan jag åtta timmar senare från det jag lämnade lägenheten tills det jag är hemma. Fast imorgon blir det inte taxi, jag avbokade den fyra timmar efter jag bokade den. Så kan det gå ibland! Hur hade jag tänkt att lösa detta då?

Varje gång du ler mot mig kapitulerar jag.

Känner faktiskt att jag, Frida, för en gång skull har varit duktig. Fick tillbaka astronautkunskapsprovet som gick förvånansvärt bra, har städat mitt rum grundligt, tvättat par maskiner tvätt inklusive mina sängkläder vilket betyder att jag får krypa ner i en nytvättad säng. Är underbart skönt att göra det! Nu är det bara packningen kvar men den får faktiskt vänta tills imorgon, jag kan ju inte överanstränga mig! Känns ganska bra att veta att om exakt 2 dygn befinner jag mig i en bil mellan alvesta och olofström.
 

This is pure love

"Alla som prenumererar på oss får vara med i nästa veckas tävling där vinsten innebär att man får vara med i den kreativa processen runt vår framtida toalett-reklam!"

Kan man mer än älska treva? Nej, med deras underbara musik och deras underbara facebookuppdateringar kan man inte göra annat.

I swore I'd never fall again

Älskar att få ett samtal vid tjugo i sex; "du, jag kommer och hämtar dig vid tio över sex". Visst, en halvtimme kanske låter som att man ska hinna då men ta då i beräkning att jag är fruktansvärt seg, jag satt i joggingbyxor, osminkad, hungrig mm. Men i tid hann jag och med fem minuters marginal också! Det som jag skulle göra var inte och bowla som man kan tro med tanke på att det var måndag, nej jag skulle iväg och spela. Denna gången var det ännu roligare att spela, inte för att jag kunde fler låtar nej det var bara roligare. Kunde nog faktiskt en låt sådär så iförsig var det ju framsteg... Men vad gör det? Det är ju så fruktansvärt roligt att spela låtar jag aldrig hade fått spela annars. Aldrig hade jag fått spela sorgsna finska visor om fiskmåsar och vildrosor. Aldrig hade jag inte heller fått spelar humppa så stråken yr!

Men alla, ni kan vara lugna. Jag bowlade även idag. Fint folk kommer sent heter det och sent kom jag, eller bara någon minut sent... Har nog aldrig spelat så dålig bowling i hela mitt liv. Vartenda kast drog och höger och när det väl kom något sällsynt kast som gick åt vänster eller rent av i mitten så stod karl-alfred kvar. Denna förbannade karl-alfred! Han ville inte ge sig heller så varje gång jag fick ner honom så var jag glad men såklart skulle han stå kvar sista kastet med...

Kan inte längta nog tills onsdag då jag får spela igen. Har bara spelat nu i en vecka men det håller på att bli veckans höjdpunkt! Vet inte hur jag ska klara mig när jag är hemma i två veckor. Nej, det där tåls att funderas på...

Jag längtar tillbaka till detta fruktansvärt mycket!

Den tid som var finns i drömmen kvar.

Nej nu blir jag förbannad! Eller kanske inte förbannad, men lite småsur. Eller inte småsur heller, lite förbluffad. Nej, förbluffad blir jag inte heller utan snarare imponerad. Där har vi det, imponerad är ordet!

Jag vet inte hur många gånger jag har sett detta klipp idag, det är i alla fall många! Har sett det för att njuta av det, för att försöka lära mig låten men främst för att sitta som ett stort förbluffat och imponerat frågetecken över hur han på nyckelharpa klarar av det. Han missar inte en ton, inte en nyckel. Det är helt sjukt! Tillsammans med cellon och mandolinen låter det alldeles underbart. Sen att det är en riktigt bra låt gör ju inte saken sämre. Älskar det!

Allt du ger vill jag ta, det vill jag bära.

Tänkte att jag skulle ta tag i dagen och mitt liv och pallra mig ner till biblioteket och låna en klassiker på engelska till distansuppgiften. Hem kom jag inte med bara en bok på engelska utan även en till på fast då på svenska och även sex stycken skivor! JP Nyströms, Väsen, Nordic, Ranarim och som avslutning två skivor med Ale Möller band gör så att jag nu har hopp om att denna helgen kan bli bra ändå!

Nordic

Väsen

Do you know what it feels like?

Dagens lärdom:
Kuppari - är en som åkte omkring och "koppade" folk så att de skulle bli friska.

Hur många av er visste det?

Minns du den kvällen, den månskenskvällen?

Var och spelade ikväll. Ja, du läste rätt, jag var och spelade. Här i kiruna! Kunde inte en enda låt men vad gjorde det? Vissa fanns det noter på, vissa inte. På de som inte fanns noter på fick jag en tonart och så var det att göra det bästa av saken helt enkelt. Nya låtar, ny musik och nytt roligt folk att spela med, vad mer kan man begära? Fick med mig några noter hem mot ett löfte att jag kommer tillbaka nästa vecka och kanske redan på måndag igen.

Ska även på möte imorgon om dansen som sarah ska starta. Ser verkligen fram emot det då jag tror att det kan bli riktigt kul! Trots det känns det lite konstigt. Går från att ha ingenting att göra om eftermiddagarna/kvällarna till att ha saker att göra minst tre gånger i veckan. Men vad gör det när det är de sakerna jag tycker om mest att göra? Just det, ingenting!

Jag lyssnar inte längre, jag stänger fönstret. Inget värt nåt, som inte inger hopp.

Jag visste att denna dagen var lömsk. Redan när jag vaknade visste jag det. När jag klarade mig hela dagen utan att halka på den isbana som kiruna har blivit visste jag att något väntade under dagen. Ikväll avslöjade sig den där lömskheten som har smugit bakom varje krön hela dagen.

Det kanske inte låter som någon stor affär i andras öron men för mig var det de. Det var egentligen två saker som fick det att brista. Att jag inte är hemma under midvinterton och när en av mina favoritartister kommer dit fick mig att känna en sådan tomhet inom mig. Jag har ingen aning var den kom ifrån, den bara kom flygandes och invaderade mig. Det värsta är att den inte vill ge sig av. Det är nämligen andra året i rad en av de artisterna jag tycker om mest kommer till olofström och jag inte är där. Då var det esbjörn hazelius, denna underbara man. Då missade jag honom med en vecka, nu missar jag denna andra underbara artist med två veckor.

Andra saken var väl en ännu mindre sak men den fick den tomheten jag har fått inom mig bli ännu större. Det var att alla biljetter utom två fram och tillbaka till ransta var så äckligt dyra. Det betyder att eftersom mitt bankkonto inte ser ut som en hollywoodsfru utan snarare som en students fick de bli de biljetterna. Det leder också till att jag också bara kan vara hos sebastian i några, alldeles för få, dagar.

Detta blandat med många andra små och större saken fick mig att inte orka mer. Hålet inom mig bara växer större och större. Får se om jag orkar ta mig upp imorgon. Tyvärr behövs det att jag går till skolan imorgon då vi har matte. Denna matte som har hjälpt till att få bägaren att rinna över. Längtar med hela mitt hjärta, okej det finns inget kvar, det är bara ett hål där, tills jag får spela imorgon. Hoppas verkligen att jag för det första lyckas hitta in dit och sen också att det är bra. Att det är något för mig. Spela är det enda som kan bedöva hålet lite. När jag slutar spela, växer hålet.

Heaven is a place on earth

Åhh vad jag älskar kiruna ibland! Lyckades snubbla över en artikel på aftonbladet att det skulle vara meteorregn idag. Nja tänkte jag, får se om jag orkar gå ut. Vet inte hur min hjärna fungerar för plötsligt hade den överraskat sig själv genom jag hade klätt på mig termobyxor, halsduk, jacka, vantar & mössa. Termobyxor var väl inte nödvändigt då det inte är så kallt ute men att ligga i snön blir ganska kallt utan det.

Ut kom jag som sagt och lyckades ta mig till järnvägsparken där det är hyfsat mörkt men ändå nära hem. Satt och kollade lite på meteorregnet och samtidigt på haren tre meter bort. Efter någon halvtimme började det. Det största och finaste norrskenet jag har sett. Oj vad fint det var! Det ser så levande och graciöst ut när det sprakande dansar runt på himlen. Det var inte på en liten del av himlen utan över hela. Den känslan av att se detta skådespel rakt ovanför sig där jag låg i snön var underbar. Den som inte har sett ett norrsken måste verkligen göra det!

Hittade en gammal bild på norrsken jag tog för över ett år sedan. Oj vad mycket större det var idag än på bilden!

Våra rader trillar ur och ligger kvar, jag tror vi ljög fast vi sa att det var sant.

Har fått en sådan där hemskt ångest inför framtiden. Det är ett och ett halvt år kvar innan jag flyttar från kiruna men innan jag flyttar härifrån vill jag ha en plan. En utstuderad plan på det jag vill göra. Just nu har jag tre olika tankar som snurrar i huvudet. Musik- och ljuddesign, meteorologi eller jobba. Jobbar jag får jag mer tid att fundera ut på vad jag ska göra samtidigt som jag tjänar pengar. Jobb är nog nummer ett just nu, men tänk om jag inte får något jobb då, vad gör jag då? Vet att det är för tidigt att tänka på det nu. Därför bäddar jag ner mig i sängen och fortsätter att brottas med tankarna.

Now I know what I want

4 oktober, 19.00 stod det på biljetten. 18.30 var jag i folkets hus tack vare att jag inte kunde gå hemma längre och vänta. Mina förväntningar var någonstans uppe i molnen, så höga var det. Förväntningarna var inte inför en bio som annars skulle vara troligt då det var i folkets hur. Nej, mina förväntningar var på Ale Möller & Olle Linder. De skulle spela i kiruna folkets hus tillsammans med Mats Öberg och Norrbottens kammarorkester. Efter så mycket som jag har sett och hört om Ale Möller men även Olle Linder var som sagt förväntningarna riktigt höga.

Kammarorkestern började spela och det lät som, ja en kammarorkester låter. Inte riktigt min stil men duktiga är de, det kan man inte sticka under stol med. Sedan kommer Ale Möller, Olle Linder & Mats Öberg in på scen. När de sätter igång. Wow! Sådana underbara musiker de är! Inte nog med att de spelar riktigt bra, de har sådan energi och utstrålning så man sitter med ett leende på läpparna.

Möller höll sig chockerande nog bara till ett par instrument under första halvan. Linder höll sig under samma halva till de mesta han kunde hitta och slå på. Och på vilket sätt han gjorde det! Riktigt imponerande var det när han körde ett solo på tamburin som inte många hade klarat, även om de hade tre extra händer. Under andra halvan, nej jag har fortfarande inte kommit på något ord som kan beskriva det. Möller höll ihop hela konserten fint genom berättelser ur verkliga livet som var både fina och roliga. Linder spelade på allt han kom åt och bytte mellan olika slagverk och gitarrliknande saker, Möller bytte instrument på löpande band och det räckte inte med sälgpipa, och dragspel. Det var flöjter i alla dess former, munspel, mandola med mera. Som om de vanliga instrumenten inte räckte så hade han även satt munstycke och gjort hål på en bensinslang och på en vägpinne. Har aldrig i hela mitt liv hört ett sådant häftigt ljud komma ur en sådan konstig sak.

Sådana underbara musiker alla tre var. Ale Möller som kan spela på allt som finns och få det att låta bra, Olle Linder slog och bankade på konstiga sätt men fick det låta riktigt fantastiskt, Mats Öberg var en fantastiskt musiker som trots att han är blind spelade på pianot med en sådan fantastisk känsla.

Någon som kommer ihåg blomman från igår? Förklaringen skulle ju komma idag, det gör den också. Blomman var till Olle Linder från de som anordnade konserten och han fick den. Men som alla andra stora artister slängde de ut blommorna i publiken och vem lyckades sitta precis där han slängde? Jo jag! Så den står nu i mitt fönster som ett minne från en underbar kväll.

När jag gick hem från konserten var det med ett stort leende på läpparna. Men det var också med en växande tanke i huvudet. En tanke om vad jag vill göra i framtiden. Nej, vad jag ska göra i framtiden! Jag ska göra något med musik, annars kommer jag aldrig överleva. Det märker jag nu, jag saknar musiken något fruktansvärt mycket.

Ale Möller & Mats Öberg

Ale Möller på sälgpipa

Olle Linders underbara tamburinsolo

Ale Möller

Mats Öberg

Olle Linder

Möller spelar inte samtidigt som dem, han spelar med dem.

Vägpinne

All of the friends who think that I’m blessed, they don’t know my head is a mess.

Åt helvete med matten. Skit i den. Jag ska inte bli någonting där man behöver kunna faktorisera ett polynom eller räkna ut nollställena ur en andragradsekvation. Efter en av de bästa kvällarna i mitt liv vet jag vad jag vill. Jag vet verkligen det nu.

Och vad har bilden med texten att göra? Ja ni, för alla er nyfikna så kommer ni förstå det imorgon. Så vänta bara och förbered er mentalt på ett jätteinlägg med massa bilder!