Dag 78

Sov med öronproppar för att inte vakna när de andra skulle upp men vad hjälpte det när den som vaknar först är jag. Inte mycket alls. Låg och degade ett tag, kände mig dock så oproduktiv när alla andra är uppe och springer och ordnar saker vid 7-8-tiden. Hade en nära döden-upplevelse när jag klättrade ner från sängen. Var mina vader ömma igår var det ingenting mot idag. Det känns som någon har opererat in en stor sten i varje vad och sedan varenda gång jag tar ett steg så åker det ut 1000 knivar från stenen. Brukar tycka om träningsvärk men detta är helvetet. Seriöst. Gick utanför dörren på the frog och trodde seriöst skulle börja gråta för att det gjorde så ont.

Gick ner till hamnen och satt där i solskenet och bara njöt lite. Mitt dåliga tålamod (snarare icke existerande) gjorde så jag ganska snabbt gav upp sittandet och gick omkring lite i Hobart. Hittade en singaporiansk (heter det så?) restaurang där det blev lunch. God mat om jag får säga det själv. De andra asiaterna i restaurangen skrattade säkert åt min pinnteknik, trots att den börjar bli bättre. Men seriöst, hur kan man äta nudlar utan att sitta och slafsa?

Shoppade loss lite och åt en andra lunch sittandes i solskenet och tittade på folk som gick förbi. Insåg att det var alldeles för länge tills dagens hållpunkt började för att sitta kvar och vänta. Gick istället tillbaka till hostelet, vilade mina vader lite för att bara lite senare gå tillbaka igen.

Det var nu som sagt för dagens enda inplanerade sak; en rundtur på ett whiskeydestilleri. En rundtur var väl egentligen att ta i, vi blev visade till en bord där vi spenderade hela tiden. En kvinna berättade först lite om hur det gick till när man tillverkade whiskey och skillnaden mellan skotsk och tasmanisk whiskey. Och för dig som irriterar dig på att jag skriver whiskey och inte whisky som det heter på svenska, nej jag tänker inte ändra mig.

Efter vi hade fått reda på hur tillverkningen gick till fick vi provsmaka några olika whiskeysorter. Alla var från samma destilleri men de var olika gamla och olika sorter. Medan vi smakade de olika sorterna pratade kvinnan ännu mer om whiskey och vad vi skulle leta efter för smaker. Det var intressant att känna smakskillnaden mellan två olika whiskey som kom från samma omgång bara det att de har legat i olika fat.

Hade lovat mig själv att inte köpa massa kläder (främst då jag inte har plats i väskan) men ändå kom jag ut med ett linne och en väst/hoodie-liknande sak. Men när plaggen tillsammans kostade $11,50 (75 kr) då kunde jag inte motstå.

Dock är denna dagen en mörk dag. En trist dag. Mina byxor gick sönder. Mina älskade jeans. Okej det är inte så farligt som det låter. Skulle dra upp byxorna i provrummet och drog i hällan som jag brukar göra. Det resulterade dock i att bara hällan följde med upp, inte resten av byxorna. Lyckat jag vet.

Lyckades hitta en butik med bara kramdjur. Jag trodde jag hade hamnat i himlen. Kom ändå ut utan en enda nalle, det ni! Hade iförsig köpt en lite tasmansk djävul innan. Jag menar, man kan ju inte åka till Tasmanien och komma hem utan en. I affären jämte var det en skivaffär där jag lyckades hitta skivor från både Kraja, Väsen och Eric Bibb. Eric Bibb kan jag lite förstå då han är född i USA men Kraja och Väsen var roligt att se.

Och ja mamma, jag var inne i en kyrka med. Inte vilken kyrka som helst utan slog till med en katedral, St David's Cathedral. Vet inte vad det är med mig men att vara inne i en kyrka på stället kommer till, det hör till. Den var stor, maffig och välutsmyckad,som en katedral ska vara. Fick reda på av en man som gick förbi mig på gatan när jag tog kort på kyrkan att det gatuhörnet är det hörnet på södra halvklotet som har haft sina byggnader bevarade längst. Jag vet att den meningen blev väldigt konstig och väldigt svår att förstå, ska försöka komma på ett bättre sätt att förklara det på. Det har i alla fall sett likadant ut (byggnadsmässigt) under längst tid på södra halvklotet. 

Gick runt lite till i Hobart innan jag gick tillbaka till hostelet för att sitta lite med datorn och titta på folk. Fick även se den enorma voffen Baloo springa omkring med sin kompis, en normalstor gråhund som såg jätteliten ut bredvid honom.

Japp, vi är ordentliga...

Dag 77

Somnade till att mina rumskompisar pratade kinesiska vilket visade sig vara väldigt avkopplande. Tyvärr har de åkt nu, de var så bra rumskompisar. De var tysta, lugna, pratade kinesiska och sov tidigt. Två kinesiskor och en malaysiska var det jag delade rum med. Någons väckarklocka ringde vid sju och vi gick väl alla upp vid halv åtta.

Klockan nio var vi några som möttes upp vid receptionen då vi packade in oss i en ranglig minibuss. Chauffören var en ur personalen på hostelet och var en härlig snubbe det. Medan han körde pekade han ut saker och berättade historier om saker som vi borde titta på. Väl uppe på berget blåste det riktigt mycket och det kändes lite som att vara tillbaka i Kiruna. Hade valet mellan att åka bussen ner eller att gå en 2-3 timmars promenad ner för berget.

Jag hade tänkt att gå men med tanke på vinden började jag ångra mig. Blev tillfrågad av en franskkanadensiska om jag ville gå med henne så så blev det. Vi hade sällskap ner och det var skönt att ha någon att gå med.

Hon var riktigt trevlig och höll ett bra tempo vilket var skönt. Kan erkänna att vaderna inte var jättepigga när vi var nere. Vi lyckades på något sätt hitta ner och till Fern Tree där lokalbussen skulle gå hemåt. Hade fått en karta av chaffisen och instruktionerna "as long as you go downhill, you will end up in the right place or at least close to the right place".

Väl tillbaka på hostelet blev det att ta det lugnt medan den nya rumskompisen, en tjej från England, packade upp sina saker. Jag lyckades även packa in mig i duschen även om det var på gränsen. Att gå två timmar i konstant nerförsbacke där underlaget bestod av stora stenar gjorde att rumpan och vaderna hade tagit stryk. Att efter det sitta i någon timme utan att röra en fena gjorde att musklerna inte riktigt svarade på alla mina kommandon vilket i sin tur ledde till att jag höll på att trilla ner från våningssängen. Men med alla ben i behåll kom jag bort till duschen. Sen att jag höll på att få ryggskott i duschen för att munstycket var så lågt var en annan femma...

Gav mig ut på äventyr i ett småregnigt Hobart. Okej, jag gav mig bort för att köpa lite mat. Inte så exalterande, jag vet. Att komma tillbaka till grodan är inte bara trevligt för att det är varmt och under tak, det är trevligt för att man alltid blir hälsad på, speciellt av Jimmy som brukar vinka med hela armen. Kröp upp med datorn i en av de många, stora och mjuka fåtöljerna och bara njöt av att se regnet utanför medan jag sitter inomhus i en mysig fåtölj.

De andra två rumskompisarna kom senare och förstår inte ett ord av vad de säger. Nåja, då kan de inte fråga om de kan få smaka mina bananchips. Mohaha, ibland är jag elak.

Busshållplatsen