I know that if the sky would fall I´d survive it all because of you.

Jag tycker det är ofattbart att ett beslut kan påverka framtiden på ett sådant underbart sätt. Att ett beslut kan få en att må så bra så lång tid framöver. Jag kommer aldrig ångra det. Kan inte beskriva hur bra jag mår med pojken min. Det är han som får mig att andas, att verkligen leva.

You can't make the hunger disappear.

Har tänkt på en sak idag. Är inte mellis ett fruktansvärt fult och äckligt ord? Känn och smaka på det. Mellis. Mellis. Mellis. Usch vad äckligt det är!

Fascinationen över min kropp fortsätter. Sover som en gris och äter som en häst. Ändå är jag konstant hungrig och konstant trött. Känns som min kropp checkade ut och tog studenten för några veckor sedan. Tycker den kunde väntat lite... Eller ja, kroppen väntade ju faktiskt in psyket med eftersom hjärnan har checkat ut och har slutat skolan. Var ju snällt att vänta in varandra i alla fall.

If I could make you smile.

Tittade på Eurovision i skolan igår med ett 15-tal andra från klassen igår. Trevligt, trevligt. Har spenderat dagen idag med att ut & gå, äta flingor, müsli och ännu mer flingor. Müsli med mjölk, det är smaskens det.

 Känns bra att det är skola imorgon och jag har inte sovit många timmar inatt. Men varför gnälla, har ju sovmorgon till efter lunch. Nej just det, det går inte sova länge för min inbyggda väckarklocka går igång vid sju........... Skulle gnäll vara en olympisk gren skulle jag stå som ohotad segrare.

Smäller fortfarande av varenda gång jag ser bilden. 65 dagar kvar nu!

Tired all the time.

Kändes lite konstigt idag att gå utanför dörren och inte frysa. Jag menar att inte känna en enda kall bris utan nu var det bara värmen. Så fruktansvärt skönt! Hoppas verkligen att värmen nu håller i sig. Detta fina väder har lett till att jag har varit ute och gått 1,5 mil idag. Har man inget bättre för sig så...

Har fortsatt mitt kärleksfilm-maraton med lite stopp för NCIS och Sällskapsresan. Blir så frustrerad av att inte ha något att göra. Samtidigt orkar jag inte göra något. Jobbig ekvation där.

Har haft sådan fruktansvärd längtan till att grilla. Åhh vad jag saknar det! Saknar min moped gör jag också. Kanske låter konstigt att en 18-årig saknar sin moped men för mig är det mer än en moped. Det är ett av mina största intressen. Har sådana högflygande planer för den. Får se hur det går med dem....

I don't even like you.

Om en månad är jag hemma och har lämnat Kiruna för gott. Kan inte beskriva hur klar jag är med Kiruna och hur skönt det ska bli att lämna köldhålet. Visst, jag kommer sakna många här uppe och tryggheten att alltid veta vad man ska göra. Men jag är färdig här. Totalt färdig.

Om 42 683 minuter sätter jag mig på planet från Kiruna och om 43 053 minuter landar jag i Kallinge. 42 683 minuter av falska leenden och skratt. Tufft liv jag lever. Nej förlåt, det var inte mitt liv som var tufft, det var ditt. Förlåt. 42 683 minuter som känns som 42 683 år.

All I do is dream.

Äter som en häst. Sover för mycket. Är alldeles för trött. Gnäller för mycket. Surar ihop. Gör ingenting. Tittar på för mycket filmer/serier. Tänker för mycket. Googlar för mycket djurbilder.

It's been a hard day's night.

Dagens känsla

Pie me oh my!

Vissa dagar går bara inte. Huvudet, kroppen och omgivningarna är helt enkelt på samma nivå. Okej, elektroniken gick väl ändå bra. Det kan i för sig bero på att Linn gjorde allt medan jag satt och tittade på och skrev. Laxlasagne till lunch, inte helt fel det heller!

Efter det checkade huvudet ut. Försökte läsa på fysiken men allvarligt talat så går det inget vidare när man inte kan fokusera på vad som står i pappret. Körde istället laddning på mitt eget sätt. Kanske inte det hälsosammaste men ibland fungerar inget annat än mat. Det blev en gedigen kolhydratuppladdning bestående av mackor i enorma mängder nedsköljt med en rabarberpaj.

Har därför lagt ner pluggandet och gått över till att komma ikapp i mitt seriendetittande. Det är inte lätt att följa fem olika serier och samtidigt titta ikapp en sjätte. Det är ett tufft liv ibland...

Nej vi har koll på allt, tro ingenting annat...

All I need is the sun.

Förstår inte hur jag natt efter natt kan sova åtta - nio timmar och ändå vara så snorigt trött som jag är just nu. Det resulterar till att det som inte är gjort innan fem, det blir inte gjort. Förutom att äta då alltså. Äter gör jag massor efter den tiden.

Kan inte förstå att det idag är en månad tills studenten. Det är ganska svårt att tro när den regnar, snöar, blåser och dimman ligger tjock så man skulle kunna äta den med sked. Vill ha solsken och värme. Nu.Vill åka utomlands och njuta av värmen och maten. Vill leva livet.

Life is hard, yeah no shit.

Vakna av att täcket ligger lindat åtta varv runt en samtidigt som jag fryser som en gris var väl inte jättemysigt att vakna av. Det var väl egentligen ingenting mot vad som väntade sedan. Att komma ut i köket och se att det ligger flera centimeter snö och slask ute, den känslan var inte att leka med.

Skolan var väl som skolan var. Lyckades komma hem helskinnad och få i mig lite mackor (min stora svaghet just nu). Lyckades även att ut och gå den vanliga rundan som ska gås varje dag även fast det snöade idag. Man går ut för att bli smal och snygg. In kommer jag igen med en chokladpåse och ser ut som en dränkt katt. Bara jag som inte får ihop ekvationen?

Vill även passa på att tacka mitt trogna headset för denna tid och önska den en fin vila. Rest in peace. Nåja, ni blir snart utbytta mot ett nytt par som impulsshoppades nyss. Oj då, ett mobilsskal råkade också följa med beställningen. Aja, sånt som händer....

When I'm lying in my bed, thoughts running through my head.

33 dagar kvar till studenten. 33 dagar kvar tills ett stort och händelserikt kapitel i mitt liv är slut. 33 dagar tills något helt nytt och okänt börjar. Egentligen borde jag väl jubla, vara glad och leva livet nu. Tyvärr kan jag inte det. För mycket som snurrar i huvudet. Ett huvud som motverkar en bråkig kropp. Det är ingen bra kombination.

I helgen har jag sett otaligt många kärleksfilmer, ätit otaligt många mackor, spelat otaligt många omgångar av Candy Crush Saga. Det jag har gjort mest är ändå att otaligt många gånger önskat att de 33 dagarna redan har gått, att jag sitter någon annanstans än i Kiruna.

Ja, jag låter fruktansvärt negativ och deppig. Jag vet det. Jag tänker däremot inte låta gladare. Jag tänker inte fortsätta att låtsas att jag mår bra när jag inte gör det. Däremot finns det några positiva saker:
     - det är 16 dagar tills Sebastian kommer upp.
     - det är 17 dagar tills mamsen & papsen kommer upp.
     - det är 24 dagar tills Jesper kommer upp.
     - det är 33 dagar tills studenten.
     - det är 72 dagar tills sommarkonsert med Peter Johansson.
     - det är 74 dagar tills Korrö Folkmusikfestival.
     - det är 307 dagar till Jesus Christ Superstar med Peter Johansson & Ola Salo.

Well, det låter som det är mycket att se fram emot. Och visst, det är det. Men när det känns som varje dag är 450683945 timmar lång känns det som en evighet även till den närmsta saken.

In all my dreams it's never quite as it seems.

"All our dreams can come true... If we have the courage to pursue them"

I try to fight back the tear, they say it's just a state of mind.

I Kiruna, tycker inte om det. Vill sova, orkar inte det. Måste plugga, hatar plugg. Mår inte bra, vill må bra. Det är kallt ute, jag tycker inte om kyla. Jag är i Sverige, jag vill inte vara i Sverige. Min pepsi är slut, jag vill ha pepsi. Vill mysa med en vovve, har ingen vovve. Tycker inte om någonting, vill tycka om någonting.

Thinking is a headache, that's why we avoid it.

För första gången på 48 dagar vaknade jag av att klockan ringde. Idag var den ställd på 05.00 och ja, det tog emot även för morgonpigga Frida att ställa klockan så tidigt. Anledningen var att hinna med partybilen som tog oss ut till flygplatsen. 

Helt ensam på min stolsrad på flyget lyckades jag däcka i någon sådan hemskt dröm-dvala som bara gör en ännu tröttare. Tidsfördriv på Arlanda innan det bjöds på en alltid lika intressant resa med regionaltåget in till centralen. Träffade Thirza en liten stund innan hon skulle vandra vidare till sitt tåg.

För en gångs skull gick väntetiden på centralen väldigt snabbt. Mat hanns med och ja, en glass hann också slinka ner innan det var dags att hoppa på tåget. Inte ens det planerade kaffet hanns med, illa....

Får väl ordna till kaffe-problemet snart. Bistron ligger ju hela 10 meter bort, vet inte om jag orkar den promenaden... Okej, orken kanske finns där men hur ska jag hinna? Damernas skiathlon till 13.40, då är det lite vinterstudion innan det 14.15 är dags för herrarnas skiathlon. Hur ska jag hinna klämma in en kaffehämtning? Tror jag får fråga mannen på andra sidan gången som nyss kom tillbaka med två koppar kaffe om han kan gå en runda till....

I only wanted to see you laughing in the purple rain.

Tycker mina tankar är ganska intressanta ibland. Igår, vid halv ett på natten tyckte jag det var en bra idé att istället för att sova börja plugga. Inte plugga till biologiprovet som skulle skrivas några timmar senare, nej det var MVG-uppgifterna i fysiken som skulle göras...

I morse vaknade jag med en träningsvärk och stelhet i nacken. Det första jag då tänker på är att jag vill stå på huvudet och börjar planera var jag kan göra det i lägenheten där jag ändå kan falla hyfsat mjuk om (snarare när) jag skulle trilla.

Fick än en gång en sådan konstig tanke nu. Istället för att sova när jag vet att jag ska upp om sex timmar igen, sätter jag mig och målar naglarna. Inte nog med att jag målar naglarna, jag målar dem lila. Jag menar, hur länge sedan var det jag hade nagellack? Var nog någon gång i åttan. Hur längesedan var det jag hade lila på mig? Jadu, det minns jag inte

Så resultatet av detta är att jag nöjd nu sitter med lila naglar som är något sjukt fula. Inte nog med att jag inte passar i nagellack, de är så fult målade så jag skrattar varenda gång jag ser dem. Lila naglar och orange one piece. Kan inte med ord beskriva hur vacker detta skär sig.

Här kommer natten kall och underbart lång. Här kommer mörkret.

Jag som hade spikat hur sommaren skulle se ut. Där sket sig de planerna... Nåja, jag borde ha lärt mig att det inte är lönt att planera, planerna misslyckas bara. Men denna gången kan det bli bra misslyckning (misslyckning borde för övrigt vara ett ord). Vi får se. Säger proffset på att ta ut saker i förskott.

Nåja, biologiprov imorgon var det ja. Kanske borde pluggat för det, eller i alla fall läst igenom boken någon gång. Nej, äta dubbla satser pannkakor, ciabatta, gahkku, glass och titta på friidrott är mycket viktigare. Tror Christina kommer ta hänsyn till det när hon sätter betyg...

Miss you Kobe (a.k.a. cutie pie)

Jag är olyckan...

Dagens klipp. Se det och garva ihjäl dig. Spana in svanhoppet i spåret längst bort från kameran vid 1:02. Har allvarligt sett det tio gånger nu och garvar fortfarande sjukt mycket. Detta gjorde min dag!

Give me the food!

Måndag. Ny dag. Ny vecka. Första tanken i morse när jag vaknade var "Ny vecka, nya chanser att misslyckas". Där lades ribban för denna veckan...

Dock fortsatte dagen lite bättre då jag såg matsedeln för följande vecka. Imorgon är det höjdpunkten. Bruna bönor, stekt fläsk, potatisbullar och semlor. Senaste tre veckorna har jag varit sjukt sugen på bruna bönor och imorgon smäller det. Ja, jag erkänner att det är ganska konstigt att en 18-årig student ser fram emot bruna bönor men när samma person äter egengjorda kroppkakor en lördagskväll, då har det spårat...

Så taktiken just nu är att värma upp magen genom att töja ut den så jag är redo för bönor, potatisbullar, fläsk och semlor imorgon. Att det sedan är pannkakans dag imorgon gör ju inte saken värre... Ja, mat är mitt liv. Jag äter inte för att leva, jag lever för att äta.

Maten i fredags. Mumma!

Jag tror det troligen inte blir roligt.

Andra deltävlingen av melodifestivalen och jag sitter bänkad framför tvn och skrattar, gråter och sjunger med. Men vänta lite. Skratta, gråta och sjunga till melodifestivalen? Nja, så är inte riktigt fallet. Tvn står på ljudlös och i lurarna spelar Esbjörn Hazelius för mig. Eller inte bara för mig, för alla andra hemma i Olofström med.

För andra eller tredje gången spelar han i Olofström och för andra eller tredje gången missar jag honom. Tycker inte alls det är snällt, inte någonstans. Ikväll är en sådan kväll som jag skulle gett allting för att få vara hemma. Inte ens egengjorda kroppkakor och mängder av mackor kan få mig på bättre humör. Det säger väl en hel del...

Kiruna...

...eller Olofström. Vilket ser roligast ut?

Time is running out.

Varför är tiden så orättvis? Dag ut och dag in släpar tiden sig fram medan helgerna springer förbi. På vardagarna är det en plåga att ta sig igenom en timme. Det är så att man funderar på om klockan verkligen går eller om den har frusit fast. Fem vardagar tar så fruktansvärt lång tid att klara av.

När de fem dagarna äntligen är över kommer de två sköna helgdagarna. Dock känns de mer som om de vore två timmar. Sover jag bort helgerna? Nej. Ska vardagarna var så långa kan väl helgerna också vara det.

Visst att livet inte kan vara rättvist men tiden kan väl i alla fall vara det? Så skärpning tiden! Var jämställd och ge oss mer tid på helgerna!

Jag är faktiskt rädd för russin, är det konstigt att förstå.

Hatar russin. Hatar de små äckliga sakerna som ligger där. Ligger och skrynklar sig på tallriken. Ligger där och är så fruktansvärt goda. Men jag hatar dem. Hatar dem där i müslin där de tillför så mycket. Fast de är ju så goda. Men jag hatar dem. Hatar de små skrynkliga sakerna. Hatar. Russin. De är taskiga. Mot mig, mot min mage. Hatar russin.

Breathing under water.

En månad sedan julafton. En månad sedan jag stod där och frös i våtdräkt. En månad sedan vi såg delfiner i det fria. En månad sedan vi satt där i soffan med ett glas vin och tittade på högklassig(?) australiensisk underhållning. Ja, jag saknar det.

The impulse.

Oj då, vad hände där? Impuls, saknad av Australien eller ett myrsteg mot en dröm?

You know you like it.

Om ni ville ha såhär lite efter menar jag!

http://landetdarnere.blogspot.se/

Happy birthday to you!

Igår var det en stor dag, det var nämligen min fina systers födelsedag. Hon är den bästa, snyggaste och minsta storasyster man kan tänka sig. I år var det inte enbart mitt fel att jag inte kunde närvara med tårta på sängen, denna gången fick hon skylla sig själv. Dock fick hon faktiskt en present, den kan nog komma till användning i framtiden... Så än en gång, grattis fina syster! Om en månad kommer vi och firar dig ordentligt!

Om hösten hittar hit igen, då håller vi ihop min vän.

Har haft ett underbart lov. Varit hos finaste, shoppat loss, myst runt i Göteborg, sett Marcus Birro, gjort klart projektet, ätit alldeles för mycket, spelat, träffat släkten, myst med smillemannen och bara varit hemma och tagit det lugnt med familjen.

Känner att sakerna som ska göras innan jul är ganska många och jag insåg nyss att det bara är 39 dagar innan jag åker hem igen. Kommer bli tufft men det ska klaras. Det ska klaras med hjälp av min nya stora hjälp här i livet. Pepsi Max.

My legs wanna stop but my heart just keep going.

Sista provet är gjort och det var lite komiskt. Provet alltså. Nästan så man börjar skrattar när man tänker på det. Tänker dränka mina sorger i mat, eller jag tänker fortsätta dränka mina sorger i mat. Chokladgrejs till frukost, kebab till lunch i skolan och hemmagjord pizza till kvällsmat.

Känner att mina matvanor låter riktigt onyttiga även om de inte är det. Visst, kebab är väl inte särskilt nyttigt men resten, jo det duger.

Annars väntar det ett träningspass (fruktade ben) medan halvmilen redan är avklarad idag. Borde packa då jag åker runt sextiden från lägenheten imorgon... Aja, det kan skjutas upp lite till! Lite distansuppgifter och packning, ja det är så jag ska spendera min fredagskväll! Fredagsmys på högsta nivå!

Coffee is for closers.

Frukost som smakar choklad i en vecka, jag kommer aldrig överleva utan det! Det är väl ungefär det som håller mig levande och flytande just nu... Åker hem på lördag vilket jag är fruktansvärt tacksam över. På vägen hem väntar en macka på subway som är nästan lika efterlängtad som frukosten varje dag. På tal om frukost (fin övergång, jag vet) här kommer receptet på mina älskade muffinsar!

Choklad/kaffemuffins (ca 6 st)

3/4 dl havregryn

2 ägg

en skvätt mjölk

1 1/2 msk kakao

1 1/2 tsk kaffepulver

1 mosad banan

Blanda ihop allting till en fin smet (kan bli lite klumpigt om bananen inte är ordentligt mosad). Fördela smeten i muffinsformarna. Sätt in de i micron och kör på full effekt i 2-3 minuter till de är fasta i konsistensen.

Älsklingarna! (samma bild igen, förlåt!)

Food is my drug of choice.

Är så lycklig. Av flera anledningar faktiskt. Några som jag inte kan berätta och några som jag kan. Några är nämligen att jag har ätit så gott denna helgen. Ja, jag är lite konstig som blir lycklig av det. Men att äta gott, och samtidigt veta att det jag stoppar i mig är relativt nyttigt är så skönt för mig då jag vet att jag kommer att må fysiskt bättre av det.

Har hittat lyxiga frukostar som består av det jag normalt äter till frukost fast ihopblandat och med kakao vilket gör att jag har ätit chokladsmakande frukost två dagar i rad. Smaskens! Muffins på banan, havregryn, ägg, kakao och kaffe. Jag klagar inte!

Annars har helgen varit riktigt skön. Bara varit hemma, sovit, tränat, icke-sovit och gjort allt för att inte plugga. Två prov innan jag åker hem om sex dagar, känner att det kanske inte kommer gå så bra på de proven...

Dagens frukost!

Vilken seg dag det här varit.

Jag tror inte jag är riktigt frisk. Den enda gången jag kände mig riktigt glad, du vet en sådan glädje som fyller en och får en att glömma tid och rum, fick jag på biblioteket, ståendes och bläddrandes i massa olika kokböcker.

Annars har det varit en ganska seg dag. Eller ja, mjuklödningen är alltid rolig men det var sorgligt att det var sista gången. Kallt väder, huvudvärk, frysskador (nästan i alla fall) och sega ben gjorde dagen ganska som sagt ganska seg. Känns skönt att snart åka hem och få i sig lite energi, sol och värme. Dock känns det segt att det är 1½ vecka kvar. Ja, allt är segt idag. Segdag.

Vill ha värme. Nu!

You don't want to pick from my apple tree.

Hela dagen igår luktade det jul i hela lägenheten. Mysigt? Ja det var det verkligen. Längtar verkligen till julen, av flera anledningar i år. Julen är den tiden på året som jag trivs som bäst. Jag älskar att gå omkring med tända ljus, folk är pyssliga och mysiga, jullåtar spelas och folk ute på de snötäckta gatorna som går omkring i lugn takt.

Det som luktade jul denna gången var dock inte julen som hade infunnit sig här än, nej det var jag som gjorde godis. Låter som en logisk ekvation va? Jag + godis = jul. Nja, kanske inte. Först och främst så äter jag inte godis, så varför skulle jag då göra godis? Det var nämligen nyttigt godis jag gjorde, och då inte nyttigt godis som i "nyttigt" godis utan nyttigt godis. Eller ja, i alla fall jag ser äpple- och bananchips som helt klart nyttigt.

För er som tvekar är det inte heller något socker på dem, de är helt naturella så när på äpplena som har kanel på sig. Hur som helt, smakade ett äpplechips i morse då de var klara och jag säger bara en sak, jag längtar tills det blir fredag så jag får mysa med dessa godbitarna!

bild från inredningskaos.blogspot.se

Don't bring around a cloud to rain on my parade.

För första gången på säkert tre månader lyfte jag en hantel idag för att träna. Har saknat all vad motivation heter den senaste tiden men de senaste dagarna har den smygande kommit tillbaka. Därför var det äntligen dags idag för att träna lite. Nu efteråt känns det riktigt skönt, jag gillar den trötta känslan som nu befinner sig i kroppen. Med den känslan i kroppen, the big bang theory och en kopp te är fredagskvällen komplett. Nästan i alla fall....

I don't wear your shirt.

Jag har blivit lite småkär. Eller mer än småkär för att vara ärlig. Har spenderat för mycket tid att leta runt bland Carin Westers kläder. Herregud var jag älskar hennes kläder!

Byxorna! <3 (bild från simplyfrabulous.blogspot.com)

! <3 (bild från carinwester.com)

I will never be the same without you.

Har haft världens underbaraste helg. Fick i fredags besök av världens finaste kille som har varit uppe i kylan hela helgen. Det har varit en slapp helg, fylld med saker som jag älskar. Mys, serier, pizza, kladdkaka, B&J och ännu mera mys. Kan det bli en bättre helg och födelsedag? Nej, jag tror inte det.

The sun is shining, the weather is sweet.

Sådana dagar när man inte gör någonting vettigt brukar bara flyga förbi, men inte idag. Har hunnit tvätta, städa lite, handla, titta på sju avsnitt av How I met your mother (hittills), gå två mil, läsa lite körkortsteori. Med andra ord, allt utom att plugga. Känner ändå inget dåligt samvete över det, jag orkar inte det. Det kommer en vecka som jag kan plugga i (som om det skulle hända).

Vår längtan den skall bära oss över de svåraste haven i land.

Ibland behöver man bara få vara. Idag var precis en sådan dag. Inte en bok har idag öppnats för att pluggas i. Istället har tiden bara gått och jag har inte gjort någonting. Eller nästan i alla fall. Har varit ute och gått 1,5 mil och ätit en massa mat. Det är väl det enda men ändå har tiden gått fruktansvärt snabbt.

Nå, jag har väl gjort en sak till som har tagit ganska mycket tid. Jag packade upp nyckelharpan och nästa gång jag tittade på klockan hade det gått 1,5 timme. När jag väl börjar spela glömmer jag allting. Jag glömmer hur jag mår, vad jag känner, vad klockan är och var jag är någonstans. Jag fylls istället av en känsla som får mig att må så bra, så fruktansvärt bra.

I was born with music inside me.
Music is one of my parts.
Like my ribs, my kidneys, my liver, my heart.
Like my blood.
It was a force already within me when I arrived on the scene.
It is a necessity for me - like food or water.

When we kiss, fire!

Gillar numera onsdagar. Anledningen till det? Mjuklödning ute på IRF. Det var fruktansvärt skönt att göra någonting annat än bara sitta med näsan i böckerna. Dock blev det nu lite svårare att få ner näsan i böckerna. Pluggmoralen är på topp idag. Med andra ord; youtube, mat, te, datorn och lite till mat. Känns som detta kommer att gå utmärkt!

Spana in de snygga *host* lödningarna!

I don’t see it anymore.

Den där resan jag började på igår, den skulle jag vilja fortsätta med. Denna gången skulle jag vilja resa omkring i södra Sverige. Det bor så många nära, men ändå är man aldrig hos dem. Det är synd, väldigt synd.

Första stoppet skulle vara hos Sara i Torsås. Denna människa som alltid gör en glad, även om man själv mår piss. Det finns alltid någon historia som hon berättar så man börjar gapskratta. Det kan vara vad som hände för henne den senaste gången hon var ute och gick, åkte buss eller bara steg upp ur sängen. Det är hemskt vad jag saknar den människan och hennes skratt.

Nästa stopp skulle vara lite mer söderut. Det skulle vara ett stopp i staden som det alltid blåser i; Karlskrona. Där befinner sig nämligen Marcus, en människa med ett psyke utöver det vanliga. Så stark och så beslutsam så jag kan inte mer än buga mig för hur stark han är. I Karlskrona skulle jag hämta motivation till livet och till träning. Jag skulle få ny kraft där.

Nästan hemma hittar vi nästa stopp. Ute i skogarna, i ett underbart sött hus hittar vi Majah. Dessa alla fikastunder på Liljas som alltid resulterar i att vi kommer fram till att vi är grymmast. Eller nästan i alla fall... Dock så är vi grymmast! Så många problem vi har löst tillsammans, oj vad jag skulle behöva någon att lösa problemen med nu!

Sista stoppet för nu görs nere i det platta Skåne. Människan som alltid är och kommer vara så fruktansvärt grym; Emelia. De stunder jag träffar henne, det är riktigt fina stunder. Det är i sådana stunder jag känner att allting känns bra, att allting kommer att ordna sig. Planerna efter studenten är redan spikad, visst är de? Eller?

Ännu fyra stopp hos fyra underbara människor. Fyra människor som jag skulle göra allt för, fyra människor som finns inom mig även när de inte är nära.

I wanna go to a place.

Ibland vet jag inte vad jag håller på med. Jag kan sitta i ett ögonblick och verkligen inte förstå vad jag gör. I nästa ögonblick känner jag att jag gör exakt rätt sak för att i ögonblicket efter känna att allting är fel. Ibland vet jag vad jag vill, ibland har jag ingen aning,

Just nu är ett sådant ögonblick jag vet vad jag vill. Jag vill åka på en resa söderut, fylld med flera olika stopp. För att få någon ordning i det hela skulle jag börja med stoppet längst norrut och sedan åka söderut. Det första stoppet skulle vara i Tobo. Där skulle jag träffa Jonatan, förhoppningsvis njuta av underbar musik, underbart folk och bara dansa runt på ett lyckligt moln.

Nästa stopp är lite svårare var det skulle bli. Det svåra i det hela är om Jönköping eller Göteborg ligger längst norrut. Eftersom det är kortare bilväg till Jönköping får det bli nästa stopp. Där skulle jag stanna och njuta av livet. Anledningen till det? Jesper, denna fina vän, befinner sig där. Som jag saknar honom, saknar någon att prata med, saknar någon som finns nära en hela tiden. Det går verkligen inte att ha en finare vän än vad han är. Han finns alltid där för en, hur man än mår.

Nästa stopp skulle även det bli ett fint stopp. Det skulle vara ett stopp, förhoppningsvis ett långt sådant, i den fina staden Göteborg. Där finns nämligen den finaste pojken av de alla, Sebastian. För varje dag blir det jobbigare att stiga upp när man vet att han inte ligger bredvid. Att han inte är där så man kan pussa på honom, att han inte är där att prata med. Vill inte leva en dag till när han inte är med.

Sista stoppet skulle vara ett stopp ganska långt bort. Det skulle vara ett stopp i Melbourne. Varför just Melbourne? Jo, just nu befinner sig systern där och verkar ha det hur bra som helst. Vill åka dit, glömma allting, umgås med henne och bara ha det skönt. Bara leva livet.

Fyra stopp med fyra olika personer. Fyra olika personer som betyder så mycket för mig på olika sätt. Fyra olika ställen jag vill till inom en väldigt snar framtid. Åker jag inte dit, klarar jag inte av att fortsätta. Det är nämligen ni som ger mig kraft.

I will only be in your way.

Sovmorgon till 14.10 idag. Under den har jag varit ute och gått och varit på trafikskolan och pluggat ett par timmar. Ändå känner jag att allt är bara blä, tråkigt och meningslöst. Känns som jag tappar greppet om allting i samma takt som dagarna går. Jag håller på att bli den tråkiga personen som bara sitter för sig själv, utan mod att ta sig till orda.

Eller modet för att säga något finns där, det är något annat som saknas. Det är glädjen som får mig att vilja är borta, fast ändå finns den där. Du leker med den utan att veta om det. Eller vet du det?

I can chat with you baby, flirt a little maybe.

Ibland vill man bara spola tillbaka tiden och uppleva vissa saker igen. Vill uppleva de magiska ögonblicken om och om igen.

Bara lukten gör mig svag...

Glad tjej!

För första gången på över två månader blev jag sugen på att träna. Inte bara att träna lite, jag blev så taggad på att köra tungt. Lite skönt att känna den känslan igen, det har faktiskt varit saknad.

Kemiprovet är avklarat, flera avsnitt av How I met your mother har blivit tittade på och just nu rullar Svenska Hollywoodfruar med min fina Maria Montazami i spetsen. Med andra ord; livet är fint just nu!

Music is all I know.

Jag vill åka någonstans. Jag vill åka till en plats där allting kretsar kring musiken, där det inte spelar någon roll vem man är eller vad man har gjort.Jag vill åka till en plats där alla har en otrolig energi. Jag vill stå där framför scenen och känna musiken komma flödande mot mig. När jag tittar upp ser jag människor som njuter av vara där, människor som dansar som om det inte fanns något imorgon. Jag vill stå där och dansa lika galet, fritt och underbart som de gör. Jag vill dansa tills natten blir till morgon, tills nästa dag kommer. Jag vill dansa som om det vore det sista jag gör.

Det är tomt här, jag vet inte vart jag är...

Första skolveckan är avklarad och jag har lite svårt hur jag ska klara sju veckor till innan det är höstlov... Denna veckan har gått i ett tempo som får en snigel att framstå som Usain Bolt. Det har väl varit någon trevlig överraskning men det sega har tagit över. Har velat banka och slå på några ett visst antal gånger under veckan. Istället har det blivit den klassiska "le och vinka". Lite social kompetens har man allt även om det inte är mycket...

Men fortfarande finns det några som gör allting värt det. Det kan vara ett ögonkast, ett sms, ett meddelande eller ett samtal som betyder så mycket för mig. Det är det jag kan sitta och tänka på när allt annat blir jobbigt. Det hjälper inte alltid men då finns det en andra utväg, musiken.

Var på äckel-päckel-humör ikväll så jag stängde in mig på rummet med Hedningarna på högsta volym. Det må inte vara den renaste sången men efter ha sett dem live gör det ingenting, de är helt enkelt grymma ändå. Det är det som gör Hedningarna till Hedningarna. Och du får klaga på min musikstil hur mycket du vill men jag tänker aldrig, aldrig ge upp folkmusiken för att någon annan inte tycker om den. Den hjälper så mycket, på så många olika plan. Aldrig tänker jag ge upp den för att du säger något äckligt om den. Aldrig. Bara så att du vet.

Walking on sunshine? No, not really...

Imorgon bär det av norrut igen till Kiruna. På måndag drar nämligen sista året igång igen. Har ingen energi att plugga, är redan äckligt trött på det. Att varken pojken eller Jesper är kvar där uppe gör det ännu tuffare.

Stressen över att ta körkort, att skriva bra på högskoleprovet är stor. Stressen över vad jag ska göra sen med mitt liv är ändå den största. Bara idag har jag varit inne på sju stycken olika yrken i helt olika områden, great!