When I'm lying in my bed, thoughts running through my head.

33 dagar kvar till studenten. 33 dagar kvar tills ett stort och händelserikt kapitel i mitt liv är slut. 33 dagar tills något helt nytt och okänt börjar. Egentligen borde jag väl jubla, vara glad och leva livet nu. Tyvärr kan jag inte det. För mycket som snurrar i huvudet. Ett huvud som motverkar en bråkig kropp. Det är ingen bra kombination.

I helgen har jag sett otaligt många kärleksfilmer, ätit otaligt många mackor, spelat otaligt många omgångar av Candy Crush Saga. Det jag har gjort mest är ändå att otaligt många gånger önskat att de 33 dagarna redan har gått, att jag sitter någon annanstans än i Kiruna.

Ja, jag låter fruktansvärt negativ och deppig. Jag vet det. Jag tänker däremot inte låta gladare. Jag tänker inte fortsätta att låtsas att jag mår bra när jag inte gör det. Däremot finns det några positiva saker:
     - det är 16 dagar tills Sebastian kommer upp.
     - det är 17 dagar tills mamsen & papsen kommer upp.
     - det är 24 dagar tills Jesper kommer upp.
     - det är 33 dagar tills studenten.
     - det är 72 dagar tills sommarkonsert med Peter Johansson.
     - det är 74 dagar tills Korrö Folkmusikfestival.
     - det är 307 dagar till Jesus Christ Superstar med Peter Johansson & Ola Salo.

Well, det låter som det är mycket att se fram emot. Och visst, det är det. Men när det känns som varje dag är 450683945 timmar lång känns det som en evighet även till den närmsta saken.