Dag 109

Kände att jag var en del av det hurtiga kvarteret idag. Tjugo i sju när jag gav mig ut på promenad träffade jag på Adam i löparkläder som var påväg ut på en löptur. Efter fem minuters promenad mötte jag även den stencoola grannen med rosa hår. Japp, hurtiga husen här!

Det kändes lite illa när byggarbetarna som har jobbat på ett och samma hus sen jag började gå denna rundan hälsade igenkännande. Kanske dags att byta runda? Träffade även på mannen med tidningen så allt kändes som vanligt igen.

Det blev en seg start på dagen med en seg au pair, seg lilleman och segt väder. Det bestämde sig för att regna. Nej, nu skiner solen. Nej nu regnar det. Sol. Regn. Sol. Regn. Regn. Regn. Regn. Ungefär så var det. Tycker inte om vädret. Blöööööö på vädret.

Efter lite lunchbråk hade vädret ändå vänt och blivit hyfsat så med lillemannen i vagnen styrde vi ner mot Williamstown. Där släppte jag lillemannen lös så han sprang och jagade fåglar, fiskmåsar var en favorit. Han var riktigt glad så det blev massa omkringspringande, klättrande, skratt och kramar. Det var en härlig eftermiddag det!

Nästan hemma köpte jag med en cappuccino (ja pappa, uppvärmd mjölk med lite, lite kaffe) och en babyccino från Chase, det nyaste caféet i Spotswood. Det öppnade bara en eller två dagar efter jag kom hit så hyfsat nytt ändå. Jag har inte varit inne där innan men det var riktigt trevligt där. Enda stället i omgivningarna (som jag vet om) där de bjuder på babyccinon. Det pågår uppenbarligen en debatt om varför man ska behöva betala för lite skummad mjölk som babyccino är. Nåja, de var trevliga där i alla fall och det var en god cap. Det jag ville komma till när jag började att skriva detta stycke var att köra hem med en cappuccino och en babyccino ståendes i fickan under vagnen. Trodde seriöst under de 200 metrarna hem att jag skulle få torka upp spilld cappuccino. För varje skarv i gångvägen (som är ungefär varje 1,5 meter) blev jag mer och mer säker på att muggarna skulle tippa. Men jag klarade mig, woho!

Resten av kvällen gick ganska snabbt utan några större händelser. Eller ja, jag såg Grey's anatomy-avsnittet där Mark Sloan dör (spoiler alert för er som inte har sett säsong 9, men har ni inte gjort det så får ni skylla er själva). Det avsnitten är nog en av de större händelserna. Gud så sorgligt det är. Har nog sett det tre gånger nu och jag gråter fortfarande...

Utmärkt knuffhjälp!