Jag lyssnar inte längre, jag stänger fönstret. Inget värt nåt, som inte inger hopp.

Jag visste att denna dagen var lömsk. Redan när jag vaknade visste jag det. När jag klarade mig hela dagen utan att halka på den isbana som kiruna har blivit visste jag att något väntade under dagen. Ikväll avslöjade sig den där lömskheten som har smugit bakom varje krön hela dagen.

Det kanske inte låter som någon stor affär i andras öron men för mig var det de. Det var egentligen två saker som fick det att brista. Att jag inte är hemma under midvinterton och när en av mina favoritartister kommer dit fick mig att känna en sådan tomhet inom mig. Jag har ingen aning var den kom ifrån, den bara kom flygandes och invaderade mig. Det värsta är att den inte vill ge sig av. Det är nämligen andra året i rad en av de artisterna jag tycker om mest kommer till olofström och jag inte är där. Då var det esbjörn hazelius, denna underbara man. Då missade jag honom med en vecka, nu missar jag denna andra underbara artist med två veckor.

Andra saken var väl en ännu mindre sak men den fick den tomheten jag har fått inom mig bli ännu större. Det var att alla biljetter utom två fram och tillbaka till ransta var så äckligt dyra. Det betyder att eftersom mitt bankkonto inte ser ut som en hollywoodsfru utan snarare som en students fick de bli de biljetterna. Det leder också till att jag också bara kan vara hos sebastian i några, alldeles för få, dagar.

Detta blandat med många andra små och större saken fick mig att inte orka mer. Hålet inom mig bara växer större och större. Får se om jag orkar ta mig upp imorgon. Tyvärr behövs det att jag går till skolan imorgon då vi har matte. Denna matte som har hjälpt till att få bägaren att rinna över. Längtar med hela mitt hjärta, okej det finns inget kvar, det är bara ett hål där, tills jag får spela imorgon. Hoppas verkligen att jag för det första lyckas hitta in dit och sen också att det är bra. Att det är något för mig. Spela är det enda som kan bedöva hålet lite. När jag slutar spela, växer hålet.