Cry me a river.

Trodde aldrig att jag skulle känna såhär starkt för någonting. Så mycket jag har gråtit dessa sista dagarna har jag aldrig gråtit i hela mitt liv, sammanlagt. Har förlorat några av de allra viktigaste människorna i mitt liv. Jag vet att man säger att man ska hålla kontakten och träffas igen. Jag vet. Men det blir ju aldrig så.

Det blir aldrig som det var innan. Det kommer aldrig bli vi som sitter i ett klassrum, med folk som kommer in en efter in. Det kommer aldrig bli vi som bestämmer oss för att köpa glass och springer runt i hela Kiruna för att hitta det. Det kommer aldrig bli vi som dansar, sjunger och partajar som det inte fanns någon morgondag. Det är över nu.

Jag är så fruktansvärt tacksam över allt som alla har gett mig de senaste tre åren. Ni är verkligen i helt jäkla underbara. Som jag sa innan, jag trodde inte jag kunde känna såhär starkt över någonting. Men det gör jag. Jag känner så över Kiruna, rymdgymnasiet men speciellt över alla fina, underbara människor. Har sagt det innan, säger det igen. Ni kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag glömmer er aldrig.

En gång rymdare, alltid rymdare.