Det är tomt här, jag vet inte vart jag är...

Första skolveckan är avklarad och jag har lite svårt hur jag ska klara sju veckor till innan det är höstlov... Denna veckan har gått i ett tempo som får en snigel att framstå som Usain Bolt. Det har väl varit någon trevlig överraskning men det sega har tagit över. Har velat banka och slå på några ett visst antal gånger under veckan. Istället har det blivit den klassiska "le och vinka". Lite social kompetens har man allt även om det inte är mycket...

Men fortfarande finns det några som gör allting värt det. Det kan vara ett ögonkast, ett sms, ett meddelande eller ett samtal som betyder så mycket för mig. Det är det jag kan sitta och tänka på när allt annat blir jobbigt. Det hjälper inte alltid men då finns det en andra utväg, musiken.

Var på äckel-päckel-humör ikväll så jag stängde in mig på rummet med Hedningarna på högsta volym. Det må inte vara den renaste sången men efter ha sett dem live gör det ingenting, de är helt enkelt grymma ändå. Det är det som gör Hedningarna till Hedningarna. Och du får klaga på min musikstil hur mycket du vill men jag tänker aldrig, aldrig ge upp folkmusiken för att någon annan inte tycker om den. Den hjälper så mycket, på så många olika plan. Aldrig tänker jag ge upp den för att du säger något äckligt om den. Aldrig. Bara så att du vet.